Kullamannens grav

Kullamannens grav sägs vara vid en rest sten högt uppe på en hög bergknalle .

Roligt att veta

När man stampar med fötterna uppe på höjden ekar det långt nere i underjorden. Stampa inte för länge för då kanske bergatrollet drar ner er.

Uppe vid Kullamannens gravsten passar det bra att berätta sägnen om Kullamannen.

Sägnen om Kullamannen

- Under Waldermar ll Sejers tid i Danmark 1202-41.

På 1200-talet fanns ingen fyr på Kullaberg utan den så kallade fyrvaktmästaren fick elda en stor brasa varje natt ute på Kullens udde. Enligt sägnerna om fyrvaktmästaren och Kullaberg fanns det även ett stentorn ute på den yttre uddens höjd. Ortsbefolkningen på Kullahalvön var rädda och trodde att platsen var ett tillhåll för både spöken och onda andar, så det var inte många som vågade sig dit. Den som skötte om fyrelden kallades också för Kullamannen.

I en av berättelserna om Kullamannen är han en hundraårig krokig liten gubbe med ett ansikte som liknade gammal torr och skrynklig ekbark. Hans skägg var långt och vitt och hans ögon var skarpa och genomträngande. En gång hade han varit en riddare med namnet Tord Knutsson Bonde, men av okända skäl hade han dragit sig undan världen.

Kullamannen var inte en vanlig gammal gubbe, han var en siare och han kunde se in i framtiden. Därför brukade det komma en och annan som ville bli spådd. Detta kände givetvis också den danske kungen Waldermar ll till. Kungen hade börjat grubbla över vad som skulle hända med hans söner. Han gav sin riddare Karl af Rise i uppdrag att rida till Kullen i Skåne, som då tillhörde Danmark, och finna självaste Kullamannen. Kung Waldermar fick veta att båda sönerna skulle bli kungar efter hans död. Detta bådade inte gott för framtiden. Det betydde antingen att den äldste sonen dog och hans yngre bror fick bli kung, eller att bröderna skulle slåss om makten i riket.

Denna spännande sägen handlade om den riktiga Kullamannen som levde här på Kullaberg på 1200- talet. Den sägen kommer du säkert att minnas i alla dina dagar.