Kullens fyr

Längst ut på Kullaberg finns Skandinaviens ljusstarkaste fyr i ett av världens mest trafikerade vatten. Den är belägen 78,5 meter över havet och kan ses på fem mils avstånd och ägs idag av Sjöfartsverket. I över 1000 år har här funnits någon form av en fyrplats med ljus för att vägleda sjöfarare.

Dagens fyr ritades år 1898 av arkitekt Magnus Dahlander från Dalarna. Den har tre stora linser som roterar fyra varv i minuten och ger tre blixtar per varv. Linskonstruktionen är en uppfinning av fransmannen Fresnel och levererades år 1900.

Kullens fyrhistoria under dansk tid

Högt uppe på en klippa vid inloppet till ett av världens mest trafikerade stråk, Öresund, står Kullens fyr i dag. Fyrbelysningen i sundet har en lång historia. Troligen började den redan under tidig medeltid, då Östersjöhandeln blomstrade. De tyska köpmännen hade organiserat sig i handelsblock och bildat Hansaförbundet. Ansvaret för handelsfartygens säkerhet och fyrbelysning runt hela Östersjön hade vid denna tid dominikanermunkarna i Lübeck. Från 1200-talet finns ett dokument bevarat, i vilket kung Waldemar Sejr gav munkarna tillåtelse att fälla det virke som behövdes, för att bygga ett varningsmärke som kunde vägleda sjöfarten mot Falsterbohållet.

Medeltiden

Under medeltiden seglade man helst på dagtid när det var ljust och sikten god. Nattetid låg skeppen stilla. Om ett fartyg som kom till en hamn i kvällningen och inte hann med inseglingen, medan det ännu var ljust, låg kvar utanför hamnen till gryningen nästa morgon. Det var då viktigt att skeppet inte drev för långt bort från hamnen. Dåtidens fyrar skulle alltså hjälpa skeppen att hitta hamnarna, men också vara till hjälp för dem om de måste ligga och "hålla sjö" under nattens mörker. Dessutom behövdes fyrarna för att märka ut farliga platser eller där kursförändringar skulle göras. Farliga grund markerades också med "sjötunnor" som förtöjdes vid grunden. Ända från början tycks det ha funnits mycket stora svårigheter att passa fyrarna på Skagen, Anholt och Kullen. Den som hade ansvar för att elden brann under nätterna ute på Kullabergs spets kallades oftast för Kullamannen av ortsbefolkningen. På medeltiden var många fattiga och livnärde sig på andras förluster och det finns många berättelser om gastar och strandvaskare. Det är lik efter drunknande som flöt upp på land och längtade efter att komma till vigd jord. Det påstås att befolkningen som bodde kring fyren Hallands Väderö, som ligger ganska nära Kullens fyr, brukade be följande bön i kyrkan: "Gode Herre, hör vår bön, släck ner fyren på Väderön så att skepp från fjärran länder stranda må på våra stränder - men skona våra egna män".

År 1560-1899

1560 gav kung Fredrik II av Danmark order om att sätta upp "fyrpander" på Skagen, Anholt och Kullen. "Fyrpanden" på Kullen skulle konstrueras som en "papegoie", så att den kunde halas ner, fyllas på och tändas. Fyrljuset skulle komma från en vedeld som brann i en järnkorg. Den skulle brinna på 20 alnars höjd och hänga i en kätting i en ställning av grovt ektimmer. Ända från början tycks det ha varit svårigheter med de nya fyrarna och det finns en mängd brev med klagomål över att de inte lyste.

"Papegojfyren" på Kullen blev redan år 1563 utbytt mot ett murat stentorn som byggdes på berget. Tornet hade en fyrlykta med blytak och fönster med glasrutor. Ljuset kom från tolv stora talgljus.

1577 fick Tycho Brahe Kullagården som förläning och till den hörde plikten att sköta Kullens fyr. Tycho Brahe hade upptäckt stjärnan Nova Stella i stjärn­bilden Cassiopeia och vunnit världsrykte. Han hade då fått ön Ven i förläning och blivit en av kung Fredrik II:s gunstlingar.

Året innan hade han börjat bygga sitt slott Uranienborg och observatoriet Stjärneborg. Egentligen hade han tillräckligt att göra utan tjänsten som ”fyrmästare”. Klagomålen över att fyren inte lyste fortsatte, men eftersom Tycho Brahe stod högt i gunst hos kungen fick han endast varningar. Trots att den berömde vetenskapsmannen inte skötte tjänsten som fyrmästare bättre än sina föregångare behöll han uppdraget till sin död 1601.

När blev fyren svensk?

1585 byggde en av Kronborgs arkitekter, Antonis van Opbergen, ett nytt fyrtorn på Kullaberg. I början av 1600-talet började man elda fyrarna med stenkol. Kolet brann i det fria. Det släcktes inte så lätt i regnigt väder, de brann längre än ved och flamman var tydligare. 1624 byggdes Kullens fyr om till en sådan öppen stenkolsfyr. Freden i Roskilde, som slöts 1658 innebar att Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän blev svenskt och Kullens fyr kom nu att tillhöra Sverige.

Sommaren 1749 revs Kullens gamla fyrtorn som länge varit i dåligt skick och en ny fyr byggdes. Den blev Skandinaviens då moderna och säkraste fyr, men klagomålen och anmärkningarna mot kötseln av fyren på Kullen fortsatte. Anders Polheimer fick 1783 i uppdrag att försöka förbättra fyranordningarna. Resultatet blev en uppfinning med vindtunnlar. Fyren på Kullen byggdes om enligt denna konstruktion 1792.

1817 byggdes fyren åter om med en lanterninkonstruktion. Kolelden slöts inne i ett ”glashus” och brann då med en jämnare låga. Polheimers fyr användes ända fram till 1843, då stenkolsepoken på Kullen tog slut. Man kan ännu se att marken på fyrbacken är svart av kolstybb under grästorven.

1843 byggdes fyren om igen. Den förändrades till en ”omgående spegelfyr”, där fyrapparaten bestod av tolv rovoljelampor och tolv paraboliska mässingsspeglar. Speglarna förstärkte ljuset från lamporna. En ny uppfinning som ökade fyrarnas ljusstyrka från några få till många miljoner hefnerljus var linsapparaten av kristallglas. Den uppfanns och konstruerades av Augustin Fresnel. Han placerade en ljuslåga i fokus på ett stort brännglas, som då bryter ljusstrålarna så att de utgår parallellt från linsen.

1899 började man av Kullabergs rödgråa gnejs bygga ett helt nytt fyrtorn strax intill det gamla.

Om Kullens fyr på Wikipedia.

Kullens fyrmuseum