Berget

Kullaberg består av urberg, huvudsakligen gnejser, helt avvikande från den omgivande slätten som vilar på yngre (lagrade) sandstensbergarter.

Gnejserna är rödaktiga till rödaktigt grå, men kan i övrigt variera i utseende.Grova kristaller av kvarts, fältspat och glimmer kan uppträda. Veckningar och sprickor kan bilda intressanta mönster i berget. Sprickorna har fyllts med svarta till brunaktiga bergarter. Dessa gångbergarter ligger som band huvudsakligen tvärs över berget från söder mot norr och består av amfibo-liter och porfyriter. I bergets längdriktning finns gångar med en liknande bergart som kallas diabas eller i en särskild form ”kullait”, vilken uppträder t ex vid Josefinelust, Käringmalen och vid Diamantklipporna söder om Ransvik.

Terrängformer Den markerade bergryggen - en s k horst - har bildats genom att två sprickor uppstått i jordskorpan och att berggrunden sjunkit ned på vardera sidan om mellanpartiet. Bergryggen har sedan genomskurits av tvärgående sprickor. Några har vidgats till djupa dalgångar t ex Josefinelustdalen, Djupadal och dalen öster om Håkull. Mellan dalgångarna ligger höjdpartier. Från bergets högsta punkt, Håkull, 187 m ö h, har man en vidsträckt utsikt över omgivande landskap. Näst högst är N Ljungås, 175 m ö h. En mycket intressant terräng har utformats av havet som ständigt nöter på de ibland mer än 60 meter höga kustbranterna. På grund av spricksystemen i berget och bergarternas varierande hårdhet bildas där vikar, strandklyftor, klipptunnlar (Porten), klippöar och skär samt stenpelare eller raukar (Sockertoppen). I vikarna rullar vågorna mängder av stenar mot varandra så att de slipas jämna och runda. Dessa klapperstensfält kallas på Kullaberg för ”malar” (Ransvik, Käringmalen, Håkulls mal). Havet har också gröpt ur grottor i bergssluttningarna (Visitgrottan, Josefinelustgrottorna, Söftinggrottan). De är inte särskilt djupa och har bildats när havsytan låg ca 5-10 m högre än nu.

 Geologi länkar

Geologiklubben i Helsingborg

SGU - Sveriges geologiska undersökning